Till oändligheten och vidare

På senaste tiden har jag inte skrivit någonting om vad som sker på denna sidan skärmen, mest för att jag inte kommit mig för. Tror heller, i och för sig, att ingen egentligen bryr sig. Men… jag tänkte ignorera det och trycka den informationen på dig i alla fall. Vill du inte läsa kan du ju alltid… jag vet inte… kryssa ner fliken om du så behagar?

Men skämt å sido. Det jag har hållit på med, bortsett från studierna, är att jag har rest. Jag har rest så mycket nu att det börjar brännas hål i plånboken, om jag nu hade haft en sådan. Men, som min kollega sa idag, ska en lägga pengarna på något så är det resor. Kan ju kort och gott berätta att jag håller med, uppenbarligen.

En resa till London blev det. Har inte satt min fot där sedan jag flyttade därifrån 2016, så det var ganska exakt två år sedan. Trots att jag inte ändrat min åsikt om att London inte är min stad så är det fortfarande en fantastiskt rik turiststad. Lite nostalgi bubblade dock inom mig när vi besökte mitt gamla jobb och åkte samma busstur som jag hade gjort mellan skolan och jobbet varje dag i månader. Snubben, som sov i våningsängen intill på vandrarhemmet, bad mig stänga av solen. En annan kväll vi råkade hamna på samma pub som en av tjejerna jag delade lägenhet med när jag bodde i staden… Men förutom konstigheter så såg vi en musikal, ett måste i London, vandrade i Camden och gjorde andra, trevliga turistiga ting.

Det var inte nog med det. Nej, min reseglada själ ville resa mer. Så det blev en tur till Prag några veckor senare. Med nytt sällskap bör tilläggas. Vackrare och mysigare stad är svårt att finna tror jag. Väldigt gång-vänlig stad då vi vandrade överallt. Vi poserade som kulturtanter hela veckan, som vi proppade med bland annat galleribesök, museum visiter, jazzklubb, balettföreställning och stråkkonsert. Blandade vackra katedraler och byggnader med turist-måsten. En perfekt semester innan sommarschemat, som nu är i full gång, började.

Trodde du jag var färdig där? Tänk om. Nu idag, efter jobbet, bokades nämligen resa genom Europa i Augusti. Här ska tågluffas!

Hare.

P.s det betyder “ha det bra”

P.p.s alltså inte djuret hare 

Advertisements

Vem fan är en bra feminist?

P3 Perspektiv höll ett panelsamtal på universitetet idag. Tre feminister med olika synvinklar diskuterade hur fan en lyckas med att vara en bra feminist, och om det ens är möjligt. Panelen bestod av Emilie Ebbis Roslund, journalist och krönikör, Mireya Echeverría Quezada, journalist och grundare av Rummet, Evelyn Schreiber, ledarskribent för Dagens Nyheter.

Det talades mycket om Instagram och dagens digitalisering. Mireya nämnde tidigt i samtalet att hon inte tyckte att kroppsaktivism och personlig frigörelse borde kopplas ihop med feminism. Hon var av åsikten att feminism är en rörelse och att aktivism på individnivå, så som t.ex. kroppsaktivism, urholkar betydelsen av vad feminism är. Att denna typen av aktivism endast är nödvändigheter för att kunna överleva i dagens samhälle.

I detta kan jag till viss del hålla med. All form av individuell och personlig aktivism är ett sätt att underlätta vardagen, för både sig själv och andra, i dagens samhälle. Men jag tror inte att en feministisk rörelse, eller kamp, kan finnas utan personlig aktivism. Kroppsaktivismen är extremt viktig för så många och stärker människor att orka kämpa den feministiska kampen och borde därför också få benämna sig som feministisk. Titeln “feministisk” är under ständig förändring och jag tror inte att det är gynnsamt att moderera på individnivå om ens selfie får kallas feministisk eller ej. Din personliga frigörelse och aktivism är lika mycket feministisk som kampen i stort om den hjälper dig att orka fortsätta.

Något mer i samtalet som fastnade var Evelyns önskan att det skulle sluta “tjafsas” feminister emellan. Hon ansåg också att detta “tjafset” endast kan finnas hos vänster-feminister. Enligt Evelyn finns det viktigare saker att göra än att “tjafsa”.

Anledningen till att det diskuteras mer bland vänster-feminister kan bero på att de har en bredare analys av strukturer, att inte alla förtryckta har samma förutsättningar eller är utsatta för samma typ av förtryck. “Tjafset” är resultatet och leder till en intern utveckling av vad som är viktigt, och på så vis också en utformning av kampen. Att säga att det inte är viktigt att förstå sig på strukturer genom interna diskussioner är bara priviligerades ignorans och möjlighet att kunna fokusera på annat. Absolut kan jag också tycka att det tjafsas inom feminismen. Onödiga saker ältas utan att riktigt leda fram till någon konstruktiv utveckling, så som om Lady Dahmer är en bra feministisk förebild eller ej. Men jag har också makten att inte lägga mig i de diskussionerna, inte ta de debatterna och inte hänga med i de svängarna. Men oavsett om vi ser till feminismen eller ej så diskuteras det alltid inom grupper, det är en form av utvecklingsstrategi och normsättande. Med andra ord helt oundvikligt om en rörelse vill ta sig framåt i utvecklingen och inte stå still i tiden.

Det som hade önskats vore kort och gott en, rent analys-mässigt, kunnigare panel. Detta så att tankar och perspektiv kunde bollas istället för att studsa mot väggar. Vem som är en bra feminism är en fråga utan något direkt svar. Det bästa en kan göra är att göra sitt bästa i den intersektionella kampen och inte klanka ner på en själv när en inte orkar, vi måste ge oss friheten att vara människor.

Jag skriver detta med frihetsgraderna att jag kan ha feltolkat det som sades. Men oavsett så är detta några av tankarna som poppade upp i skallen på mig efter den timmen. Panelsamtalet kommer gå att finna i P3 Nyheters poddflöde.

Vårdens ansvar

Härom dagen var jag på en föreläsning som handlade om människor med transerfarenheters upplevelse av vården. Om hur transpersoner generellt har sämre hälsa än cis-personer*. Detta beror i stort på att många undviker att söka vård, både könsbekräftande och annan vård, på grund av rädsla att bli dåligt bemött eller på grund av redan erhållna dåliga erfarenheter av vårdens bemötande.

Det som är så fruktansvärt är att det är relativt enkelt att ge ett gott bemötande. Att till exempel inte ifrågasätta, göra det medicinska stödet i sina frågor sagda och använda patientens rätta namn och pronomen. Föreläsaren berättade dessutom att det går att ändra patienters förnamn i Västerbottens vårdjournaler, något som jag inte visste.

Hon pratade också om hur trygga rum för transpersoner förbättrade den upplevda hälsan. Detta påminde mig om hur viktigt det är att se fördelarna med att exkludera priviligerade personer från vissa situationer. Någonting som många inte förstår. Så som när jag läste på gymnasiet så var vår skolas rektor mer än ovillig att låta oss ha en separatistisk grupp som exkluderade cis-män.

Jag är priviligerad när det kommer till detta, och det vet jag. Jag måste lära mig att lyssna på de som utsätts och komma ihåg att allting inte handlar om kön. Det alla vill i slutändan är att bli bemötta som människor, validerade och bekräftade för dom de är.

“Transpersoners begränsningar i livet beror dock i stor utsträckning på värderingar och normer i samhällsstrukturen. Målet är inte att se transpersoner som en grupp med speciella behov utan att i stället se varför vårt samhälle inte inkluderar en grupp människor som utan dessa hinder skulle leva och verka på det sätt som de önskar.”

-Folkhälsomyndighetens slutsats från deras rapport om hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner


*cis-personer: Personer vars kön givet vid födseln, juridiska och sociala kön sammanstämmer

Golare har inga polare

Under andra världskriget befann sig Anne Frank illegalt på en vind i Nederländerna. Utan giltiga papper, papperslös. Hon angavs av människor, av grannar, av laglydiga som följde Hitlers order om att judar ska rapporteras, lämnas in och skickas till förintelselägren. De som ansåg att rätt ska vara rätt, att de utan papper bör lämnas över till polisen.

Deras gömställe har blivit ett museum uppkallad efter henne och hon har en dagbok som blivit känd världen över. Anne Frank blev en symbol för all den sorg och förintelse kriget, människohat och korrupt politik hade burit med sig.

Går det ens att jämföra? Jo, absolut. Men som vanligt verkar vi inte lära oss av historien. De som angav Anne Frank tyckte med stor sannolikhet att de hade det civiliserade samhället, rätten och moralen på sin sida. Sanningen är att vi skickar folk tillbaka till krigshärjade land, till fattigdom och till död.

Angiverisystem är något av det som kännetecknar en diktatur. Det skapar oro bland medborgare då statens enväldiga, icke påverkbara makt beskyddas med andra människors liv som insats.

Så kan det gå.

Screen Shot 2018-05-07 at 11.58.30

Läs en relaterad artikel gratis på Metro

Är feminismen normaliserad?

Jag kommer ihåg vågen av feministiskt engagemang som blåste upp i samband med förra valet. Nu, när nästa val närmar sig med stormsteg, är det svårt att inte återkalla det som var valet 2014.

Det som jag minns som tydligast var att feminismen var någonting som var stigmatiserat, jämställdhet var på tal men långt ifrån en självklar punkt på partipolitikens valplattformar. Vågen av engagemang lyfte frågan, och som med ett slag från ett trollspö så var alla partier feministiska. Rösterna som brann för människor, fred och förståelse ökade tillsammans med motståndet.

Men är feminism fortfarande aktuellt? Nu, fyra år senare, så är det lätt att ställa sig frågan om feminismen blivit norm? Behövs den fortfarande?

Feminismen har vuxit till att inkludera fler minoriteter, grupper som inte alltid syns i samhället, som förtjänar att få existera på samma premisser som majoriteten. Än krävs ifrågasättande. Gruppers, som till exempel transpersoners, icke-vita människors och (tro det eller ej…) kvinnors rättigheter till en existens utan dömande och förtryck är ännu inte självklar (inklusive många fler minoriteters). Det som glöms är ofta det osynliga förtrycket. Det som sker i vardagen som är problematiskt men inte alltid uppfattas som det. Skämten som får en att känna sig olustig. Känslan av att inte vilja gå hem ensam om nätterna efter utekvällar. Oviljan att vara “jobbig” genom att belysa problematiska beteenden.

Den dagen alla människor kan leva på samma villkor, utan rädsla, oro eller vardagligt förtryck beroende på ens ursprung, sexuella läggning, könstillhörighet, religion mm. Den dagen har vi uppnått jämställdhet. Och vi är definitivt inte där än.

New Zealand

I know I’ve had the longest break from here. But I think I’m going to update this thing, so called blog, now. Because I did something amazing last month… wait for it… I made a roadtrip around New Zealand! And I took sooo many pictures. At least that’s what it felt like, until I looked through them and realized I didn’t even use half of my 64gb… Whatever.  This might become more of a short novell, But power through it if you want to… at least I’ve warned you.

To start off let’s talk about what I brought with me on this trip. Because I went to France straight afterwards I needed to bring a bit more than I needed for the roadtrip in particular. I didn’t even touch half of the stuff i brought. However I can tell you that I didn’t bring much to start with. My KÅNKEN backpack and a tiny suitcase (carry on size).

Let’s begin the story by saying that the first thing you should have is a partner in crime or a skill of entertaining yourself. I had an Amanda and together we rented a campervan for two. And let’s say that we picked the cheapest we found and we’ll leave it at that. It was totally fine and thankfully it held up the whole month.

Photo 05-06-2014 17 28 02

We had a pre-made plan over our route with some extra time to stop for photos and do some sightseeing. But even though we got stuck in Taupo for a couple of days due to rain we somehow ended up with a week left. In hindsight it was kind of nice. It ended up being a week where we planned as we went along. We had the time to drive all the way up to the very north even if it wasn’t in our original plan.

Our journey began in Christchurch. We drove all the way down to Slope point and then up along the west coast. And on the way we visited Milford Sound, Queenstown and met up with a friend in Wanaka. On our way towards Picton (where we were going to take a ferry over to the north island) we drove through Arthurs Pass and went past Abel Tasman, Motueka (WHERE WE SKYDIVED) and Nelson.

On the north island we ended up driving straight up towards Taupo and then Rotoura. We went up to Corromandel and then past Auckland on our way up to Cape Reinga. Our last stop before Auckland (from where we were catching our flights from NZ) was the 90 mile beach.

A good thing I did was to write down all the names of all the stops we did, might come in handy one day or just for my memory. And we cooked our food in the back of the van. The cheapest supermarket was Pak ‘n Save, which was literally our lifesaver. Our very versatile menu consisted of porridge and chickpea stew with couscous. Sometimes we were adventurous and had peanut butter on toast or switched the chickpeas to lentils. Not to say it was bad, in fact not at all.

photo-07-01-2017-03-44-28-kopia.png
We had a tendency to hug plants and trees during this trip…

Other than that we saw a lot of beautiful, breath taking, scenery. Lots of nature, ranging from sandy beaches to rocky mountains. We even managed to fit in a day at the museum. We had sunshine and an awful lot of rain. We got hit by another car from the back and went river rafting twice. We saw glowworms and cuddled with horses. We climbed a mountain and visited Hobbiton. We broke into a closed off beach and went kayaking. And to be fair we did a lot more but I don’t have the energy to write it all down, let alone, put it into words. So to wrap it up I’m gonna show you some photos in no particular order. And my journey continued and off to France I went.

Thanks New Zealand Amanda for an amazing month! ❤

Liktförbannat

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem. Precis som förra gången reser jag en egen väg i ensamhet. Det är faktiskt att föredra. Ensam behöver en inte hålla koll på andra som går långsammare, är mer lätt distraherade eller har sämre lokalsinne.

Resan har varit full av bad och sol. Men jag har även försökt klämma in så mycket kultur jag kunnat. Har bland annat besökt Uluwatu och Thana lot på Bali, vilka båda är hinduistiska tempel. Dessutom har jag varit på Malaysias nationalmuseum och snorklat.

Sista dagen, alltså idag, har jag varit själv. Vilket betyder att jag har fått göra exakt vad jag velat. Så jag har fått äran att besöka nationalmoskén, museet av Islamisk konst, Textil museet och Musik museet. De sista två nämnda museerna var inte alls planerade. Men de råkade ligga efter vägen mot Sultan Abdul Samad Building som jag ville titta på. Sedan så hjälpte det förstås att båda hade fri entré. Lunchen blev inne i Central Market och sedan bar det av mot flygplatsen via lokaltrafiken.

Med mycket sol och värme, på omkring +30, i bagaget så känns det skönt att få komma tillbaka till det lilla landet Sverige. Men just nu har jag en dålig smak i munnen och känner mig lite konstig. Det har gått extremt och oväntat bra att kunna äta vegetariskt och veganskt på denna resa med endast två undantag. Ett av dessa skedde alldeles nyss och bär ansvaret till mitt nuvarande tillstånd. Trots att jag frågade om svampsoppan jag beställde var vegetarisk och fick ett “ja” som svar så kom den liktförbannat ut med skinkbitar i. Eftersom den redan var betalad, tillredd och stod framför mig så låtsades jag att skinkbitarna, som flöt omkring i soppan, inte fanns och åt ändå med ett tappert försök att undvika de största köttbitarna. Jag ansåg att det var bättre för både miljön och djuret som redan dött om jag åt upp soppan än att den slängdes och ännu en portion skulle tillredas…

Även om jag inte uppdaterat er om resan här på bloggen så har jag varit desto flitigare på Instagram @julialidmans. Men nu kan jag inte skriva mer. Så om ni ursäktar mig ska jag ta ett tugummi nu.