Upp och ner, som vågor.

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade offentligheten, så kallad bloggen, om mitt liv här i London. I ärlighetens namn så finns det inte så hemskt mycket att berätta. Vi övar just nu på akademin inför en cabaret-kväll nästa vecka och en musikal som ska visas i slutet av mars, då är ni såklart välkomna om ni nu tar er hit det vill säga.

En annan liten grej som hänt är att jag sagt upp mig från mitt jobb på puben. För att säga sanningen så sög det ganska hårt. Allt från timmarna till gästerna. Jag har senaste veckan tränat till servitris och ska förmodligen jobba i resturang om jag inte får ett annat jobb jag hade en intervju för idag. Restaurangen är trevlig och ägaren är snäll, men… den andra servitrisen är en äkta mardröm, en kontrollerande och nedvärderande medelålders kvinna som jag helst inte vill komma i kontakt med igen. Så får jag det andra jobbet så tänker jag fly ögonblickligen.

Rent mentalt tror jag att jag är en våg i havet, ibland går det upp och ibland går det ner. Jag har under senaste tiden lidit av humörsvängningar som mest påverkar min psykiska hälsa mer än mitt beteende och det tär på mig. Det är jobbigt och är en stressfaktor jag helst knuffar undan då jag inte har tid med det just nu mitt i smeten… Men jag hoppas det löser sig. Xx

Eftersom jag inte har någon bild så tänker jag återanvända denna från kvinnomuseet.

DSC_0130

Gott Nytt År… eller nåt…

Mitt nyår spenderades på jobbet som inte var överfullt men samtidigt inte lugnt. Jobbade mellan 12:00-02:30 och hade gått så mycket att det riktigt värkte i både fötter och rygg. Första dagen på det nya året har spenderats i lugnet av min säng bortsätt från en promenad runt i Bromely centrum.

År 2015 var nog den största förändringen att ta studenten och flytta hemifrån och till råga på allt till ett annat land. Och då har jag ju inte lagt till alla timmar spenderade med familj och vänner, underbara timmar som jag värderar högst. Men just nu allra mest i vemod då de är otroligt saknade.

Nästa år vill jag ska bli bättre, inte möjligtvis mer innehållsrik men jag önskar att jag kunde få känna mig nöjd någon gång då jag just nu känner mig tom. Liknande den känslan jag hade när jag tog studenten och inte visste hur min framtid skulle se ut…

Men jag hoppas att ni haft ett underbart 2015 och önskar er ett minst lika bra eller ett bättre 2016 då ni lär er älska er själva och ignorera samhällets ideal av framgång och istället gör det som gör er lyckliga oavsett vad det må vara. Så länge ni inte skadar er själva eller andra varken fysiskt eller psykiskt. Xx

7f4e77d1-088d-4406-8097-5a2742f56b1b

Efter en hektiskt dag, äntligen påväg hem.

Idag bar det av mot en audition. Kan ju börja med att säga att det inte gick som planerat. Genomtänkt gick jag i säng tidigt för att vara utvilad. Men istället vaknade jag mitt i natten och stirrade upp i taket i två timmar innan jag somnade om, djupt denna gång så jag sov över min väckarklocka. En halvtimma innan min audition började vaknade jag upp i panik, sköt som en raket upp ur sängen och lyckades hinna med rätt buss. Utan frukost och med en smiksession i bussen så andades jag ut tills jag insåg att bussen skulle bli sen då den fastnade i Londons morgontrafik, så jag ringde och sa att jag skulle bli försenad. Nästa händelse var att google hade sagt att jag skulle av på en hållplats som inte fanns så jag åkte tjugo minuter förbi där jag skulle av. När jag insåg att någonting var rejält fel hoppade jag av och tog en buss tillbaka igen. Väl vid rätt ställe ringde jag och sa att jag stod utanför men att dörren var låst… nähe, de har två tydligen byggnader och jag var vid fel och var tvungen att gå tjugo minuter till. Väl där var jag inte direkt i ett fokuserat sinne och auditionen gick i det spåret, skitbra Julia… Och utan frukost och med tre timmars hård danslektion så ville min kropp inte hänga med och svimfärdig kände jag mig mer än en gång.

Nu sitter jag i alla fall på flygplatsen påväg hem. Trött men glad. Jag längtar efter snön, familjen och alla vänner så att det riktigt värker i kroppen och det inte bara på grund av dagens bravader. Vi ses! Xx

IMG_2720

Walking in a winter wonderland.

I torsdags hade vi vår “End Of Term Show” då vi visade upp tre dansnummer, tre musikalnummer och en theatre-ensemble-piece. Av någon anledning var jag så lugn att jag hade slutat bry mig. Fast alla andra hade haft melt-downs dagarna innan och deras stressnivåer var så höga att de hade bråkat och det hade skapats intriger. Jag förstår inte hur det gick till men tack och lov så var jag utanför allt det.

Igår vandrade jag genom en julmarknad i Hyde Park med vänner. Det var vackert, ljusslingor och karuseller, marknadsstånd och massa matvagnar. Gav julstämningen jag saknat. Vi hade en trevlig kväll som slutade på en pub innan vi tog tåget hem till Bromley. Xx

 

När pommes räddar dagen.

Jag jobbar på det… på att bli bättre alltså. Det är liksom inte så lätt som det verkade vara från början. Allting blir lite mera som att trampa vatten… väldigt segt vatten…

Stängde på puben idag så klockan gick över på småtimmarna innan jag kunde börja traska hemåt. Eftersom Sarah också jobbade ikväll svängde hon förbi på hemvägen och väntade tills jag var klar med städningen. Vi tyckte att det vore en bra ide att köpa pommes med ost från kebab-stället efter gatan och våra natt-cravings höll med. Så där gick vi, bartender-buddies som just stängt respektive pub, med pommes-lådorna i händerna längst efter en kylig gata i London kl halv två på morgonen. När vi kom hem satt vi i köket i ungefär en timma och roade oss med sociala medier innan vi insåg att vi kanske borde gå i säng. Men såklart så ligger jag här med datorn i knät och ögonlocken lika stängda som mina gardiner-alltså inte alls.

En liten bild som jag tog under en liten bro i den lilla staden jag växte upp i. 

Graffiti

Tack så mycket. Jag är förvirrad.

Open-audition för lejonkungen blev mitt ärende idag. Jag gjorde mig bekant med en svensk kille från Göteborg medan vi väntade på att registreringen av alla skulle bli klar, det tog ca en timma. Det allra första koreografen sa var “I know exactly what I am looking for, how you are supposed to look and what abilities you should have so that is why I will start cutting people straight away.” De första hon skickade ut innan vi ens började var de vita med blont hår och blåa ögon, vilket inte kom som en chock för mig. Jag hade till och med frågat mig själv varför de ens tog sig tiden att dyka upp.

Det började med enkla övningar som sedan blev ett kort rörelsemönster på golvet och sedan teknikarbete, allt samtidigt som hon gick runt och skickade ut en efter en. Vi började som en grupp kring hundratalet men just innan jag blev “cut” var vi ca 20-30 pers i danssalen. Det var en rolig upplevelse och jag tyckte i alla fall att det var roligt trots att jag inte fick vara med till slutet.

Polisen ringde, de hade funnit min mobiltelefon med alla bankkort och körkortet i skalet, precis som det skulle vara. Till och med kontanterna var funna. Eller rättare sagt en människa hade lämnat in allt till polisstationen efter att ha funnit dem i en park som ligger ca fem minuters promenad från puben där vi var fredagskvällen allt försvann. Mobilen hade legat i en jacka, en svart, det kunde ha varit min. Men inga nycklar och inget busskort.

När jag åkte dit för att plocka upp min jacka med innehåll så var det inte min jacka. Det var en väldigt mörkgrå munkjacka, inte så konstigt att inga nycklar låg i den. Nycklarna och busskortet ligger nog mest troligt och skräpar i någon hög då varken dem eller jackan var till någon nytta för tjuven. Plastpåsen som polisen hade lagt min mobil och innehåll i var alldeles immig av fukt och luktade alkohol och munkjackan var alldeles dyngsur. Jag förstår mig inte på en tjuv som är så osmart att lämna sin egen munkjacka med bytet i…

Kvällen spenderades med att dansa i ett alldeles för litet vardagsrum, steka lök och baka bröd. Xx

Beckenham Green

 

Allting är borta…

Precis som alla andra fredagar då jag inte jobbar så blir det pubkväll. Men såklart ska någon snillrik kratta ta min jacka med alla mina värdesaker i fickorna, telefon, bankkort, busskort, nycklar, körkort och kontanter. Denna helgen har alltså spenderats i mina vänners telefoner med poliser och andra myndigheter för att spärra kort och oyster. Dessutom är mina nycklar borta så jag tar mig inte ens in i huset längre och inte heller jobbets kassor eller skolskåpet… Så där försvann pengar till nya nycklar och busskort. Detta blev en dyr helg because of all the wrong reasons…

Maktlöst har jag legat på golvet i timmar och bara tänkt över fredagskvällen för att försöka förstå vart allt gick snett… Ingen svarar i telefonen men ingen har stängt av den heller så någonting säger mig att den inte används. Den är förmodligen slängd i ett hörn av någon full som råkat ta den i ett suddigt tillstånd och sedan insett att den inte tillhörde den. Det är bara att inse att jag inte kommer få tillbaka mina grejor. Jag ska dock försöka hitta den imorgon genom att ringa den och gå runt och söka, hoppas bara batteriet överlever tills dess. Xx