London… Hej igen.

Med vemod men samtidigt lättnad att allt känns bekant är jag tillbaka i London. Det märks att det är en storstad när gatorna är fulla, butiker öppna till senare än 6pm och när någon skriker på en person som blockerar rulltrappan genom att stå på vänster sida.

Solen sken, någonting som gjorde London fint. Jag gillar London, det är vackert, mycket att göra och många möjligheter. Ändå känner jag mig mer instängd och utan framtid här än hemma i Sverige. Tack till alla underbara som hjälpt mig läka en smula nu när jag varit hem i två veckor.

City View Hotel

Nej det är inte optimalt. 

Hej igen. Long time, no see. Jag vet att jag i princip försvunnit från bloggen. Ska inte ljuga, har haft det rätt jobbigt senaste tiden. Problem med boendet, klassen och allmänna psykiska måendet. Nu är det på väg upp (hoppas jag) men än är det inte så bra som jag hade önskat.

Men jag kommer hem om två dagar och det är nog det bästa som hänt på evigheter. Allt jag velat har varit bort från London, vart som helst men bort. När jag flyttade hit kändes allt toppen, och allt var toppen, i början. Jag träffade så många nya människor, lärde mig så mycket och upplevde London med nya ögon.

Men sedan sjönk det liksom in att jag var fast i ett år, utan socialt stöd i ett helt annat land. Och sedan gick det väl bara nerför antar jag. Tydligen så händer det de flesta första året. Men jag saknar skogen, havet och luften mer än jag trodde. Jag kommer tillbaka, och denna gång är det allt annat än “Skell-hell”.

img_3083-1

Bo i en liten skåpbil?

Jag har på senaste tiden blivit som besatt av riktigt små husbilar, liksom minihus i skåpbilsmodell. Vill bosätta mig i en sådan, resa jorden runt och se världen. Vill ingen resa jorden runt med mig?

Denna idé har fått blivit grubblad på under mina två senaste sömnlösa nätter. För av någon anledning så har John Blund hoppat över mig så just nu har jag huvudvärk och skakar. Försökte sova lite alldeles nyss men det var i princip omöjligt då det enda jag hörde var mina egna hjärtslag som ekade i mitt huvud.

Liksom en sådan här nedan. Xx

18ylwpf22obanjpg

Otacksamma unge

Jag är så jävulskt otacksam och har så ofta svårt att se mina privilegier, min trygga bakgrund och min finansiella stabilitet för tillfället. Min uppväxt har gett mig många öppna dörrar som en bara kan uppskatta om en tänker på vad som kunde ha skett.

Mötte en kvinna idag när jag gick från matbutiken. Hon kom upp till mig, byggd av endast ben och hud och tårar rann nedför hennes kinder. Hennes ansikte var sminkat men det såg ut som om det hade suttit på några dagar, om inte längre, då läppstiftet försvunnit närmast munnen och mascaran hade smetats. Ranglig och ostabil på benen och med skakiga händer berättade hon att hon har ett barn som hon inte kan amma pga att hon själv är undernärd. Hon började gråta igen och berättade hur hon sålde sex igår för att ha råd med mjölkersättning, hur hon hade sugit av en man för endast några penny. Jag kände medlidande med min matkasse i handen och gav henne några pund. När jag hade lämnat henne så kom en man fram till mig och sa hur alla hennes pengar går till droger. För mig spelar det ingen roll vilket som är sant, hennes ord eller mannens, men just nu känner jag mig bara väldigt otacksam.

Jag klagar på att det är dyrt i London, trots att jag för tillfället har ett bostad. Jag klagar på att jag bara har råd att äta bönor och pasta varje dag, trots att jag har mat i magen. Jag klagar på att utbildningen är dyr, trots att jag faktiskt går den av fri vilja. Jag klagar på att jag inte kommer få en karriär efter examen, trots att jag ända kommer ha jobbmöjligheter. Jag klagar på att min framtid är oklar, trots att jag alltid kan komma hem till min familj.

För jag har, om än ingen värme i huset, ett tak över huvudet och mat i kylen och två jobbintervjuer i veckan… Och även om jag inte skulle ha haft pengar så har jag en familj som skulle hjälpa mig finansiellt om det skulle krisa och som jag vet har ett rum för mig om jag skulle vilja komma tillbaka hem igen. Jag har fått växa upp i en stabil familj, jag har en utbildning, jag har ett system som är till för att hjälpa mig hemma i Sverige. Det är få som har det, inte ens alla i Sverige har den turen. Det är privilegier jag har men sällan tänker på… Xx

Upp och ner, som vågor.

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade offentligheten, så kallad bloggen, om mitt liv här i London. I ärlighetens namn så finns det inte så hemskt mycket att berätta. Vi övar just nu på akademin inför en cabaret-kväll nästa vecka och en musikal som ska visas i slutet av mars, då är ni såklart välkomna om ni nu tar er hit det vill säga.

En annan liten grej som hänt är att jag sagt upp mig från mitt jobb på puben. För att säga sanningen så sög det ganska hårt. Allt från timmarna till gästerna. Jag har senaste veckan tränat till servitris och ska förmodligen jobba i resturang om jag inte får ett annat jobb jag hade en intervju för idag. Restaurangen är trevlig och ägaren är snäll, men… den andra servitrisen är en äkta mardröm, en kontrollerande och nedvärderande medelålders kvinna som jag helst inte vill komma i kontakt med igen. Så får jag det andra jobbet så tänker jag fly ögonblickligen.

Rent mentalt tror jag att jag är en våg i havet, ibland går det upp och ibland går det ner. Jag har under senaste tiden lidit av humörsvängningar som mest påverkar min psykiska hälsa mer än mitt beteende och det tär på mig. Det är jobbigt och är en stressfaktor jag helst knuffar undan då jag inte har tid med det just nu mitt i smeten… Men jag hoppas det löser sig. Xx

Eftersom jag inte har någon bild så tänker jag återanvända denna från kvinnomuseet.

DSC_0130

Gott Nytt År… eller nåt…

Mitt nyår spenderades på jobbet som inte var överfullt men samtidigt inte lugnt. Jobbade mellan 12:00-02:30 och hade gått så mycket att det riktigt värkte i både fötter och rygg. Första dagen på det nya året har spenderats i lugnet av min säng bortsätt från en promenad runt i Bromely centrum.

År 2015 var nog den största förändringen att ta studenten och flytta hemifrån och till råga på allt till ett annat land. Och då har jag ju inte lagt till alla timmar spenderade med familj och vänner, underbara timmar som jag värderar högst. Men just nu allra mest i vemod då de är otroligt saknade.

Nästa år vill jag ska bli bättre, inte möjligtvis mer innehållsrik men jag önskar att jag kunde få känna mig nöjd någon gång då jag just nu känner mig tom. Liknande den känslan jag hade när jag tog studenten och inte visste hur min framtid skulle se ut…

Men jag hoppas att ni haft ett underbart 2015 och önskar er ett minst lika bra eller ett bättre 2016 då ni lär er älska er själva och ignorera samhällets ideal av framgång och istället gör det som gör er lyckliga oavsett vad det må vara. Så länge ni inte skadar er själva eller andra varken fysiskt eller psykiskt. Xx

7f4e77d1-088d-4406-8097-5a2742f56b1b

Efter en hektiskt dag, äntligen påväg hem.

Idag bar det av mot en audition. Kan ju börja med att säga att det inte gick som planerat. Genomtänkt gick jag i säng tidigt för att vara utvilad. Men istället vaknade jag mitt i natten och stirrade upp i taket i två timmar innan jag somnade om, djupt denna gång så jag sov över min väckarklocka. En halvtimma innan min audition började vaknade jag upp i panik, sköt som en raket upp ur sängen och lyckades hinna med rätt buss. Utan frukost och med en smiksession i bussen så andades jag ut tills jag insåg att bussen skulle bli sen då den fastnade i Londons morgontrafik, så jag ringde och sa att jag skulle bli försenad. Nästa händelse var att google hade sagt att jag skulle av på en hållplats som inte fanns så jag åkte tjugo minuter förbi där jag skulle av. När jag insåg att någonting var rejält fel hoppade jag av och tog en buss tillbaka igen. Väl vid rätt ställe ringde jag och sa att jag stod utanför men att dörren var låst… nähe, de har två tydligen byggnader och jag var vid fel och var tvungen att gå tjugo minuter till. Väl där var jag inte direkt i ett fokuserat sinne och auditionen gick i det spåret, skitbra Julia… Och utan frukost och med tre timmars hård danslektion så ville min kropp inte hänga med och svimfärdig kände jag mig mer än en gång.

Nu sitter jag i alla fall på flygplatsen påväg hem. Trött men glad. Jag längtar efter snön, familjen och alla vänner så att det riktigt värker i kroppen och det inte bara på grund av dagens bravader. Vi ses! Xx

IMG_2720