Livets läxa…

Jag skulle nog inte säga att jag varit naiv, bara trott på människor i allmänhet. Först nu inser jag att jag känt mig trygg med mitt umgänge. Men jag har nu inset att människor är elaka. Skitsnack och baktal är ingenting som lämnar dig när du tagit studenten. Nej, tvärt om. Det blir värre. Jag har fått min beskärda del av spridda lögner och fega, barnsliga kontakter och jag har inte ens nått tjugo.

Det som ni kanske inte insett är att om ni talar om någon utan att ha talat med personen i fråga först för att  få hela bilden så sprider ni rykten.

Jag trodde att alla hade lärt sig hur en beter sig mot andra när en hade lämnat tonåren. Men det visar sig vara långt från sanningen. Få är mogna, även om de är flera år äldre. Jag trodde att det var en allmän regel att inte döma gemensamma bekantskaper från andras anekdoter utan göra en klar bild för dig själv och att om någonting verkar galet så pratar en med personen i fråga i första hand. För det värsta som finns är när du får reda på att en cirkel av rykten har gått runt dig. Att känna spänningarna i luften utan, veta att folk tittar och viskar men aldrig direkt till dig, knyter knutar i magen. När du känner att du inte kan lite på någon, när vuxenlivet känns ensamt, ogästvänligt, en plats där fult spel är tillåtet, då vill jag inte vara med längre. Jag skrev aldrig på ett kontrakt som sa att det skulle bli såhär, eller att livet skulle bli mer som en realityserie där drama bara är förnamnet. Nej, jag vill hellre vara fem då mitt störta problem var att kakorna var på en hylla utom räckhåll. Men nu är det för sent, livet rullar framåt och allt jag kan hoppas på är att folk växer upp i takt med livet… Dock så har jag slutat hoppas på ärlighet i människor.

En ynka spindel och kluvenheten

Jag trivs i London igen. Trivs inte på utbildningen och det tar emot att fara dit varje dag. Jag vet att jag har haft tur, kommit in på en musikalutbildning i London som har fler som gör auditions än de har platser. En språngbräda in i yrket. Men är det detta jag vill göra? Hur ska jag kunna veta det? Vilket gör att jag inte tar tillvara på utbildningen. Trots det så skrämmer inte tanken på att jag kastar bort pengar mig. För just nu spelar det inte så stor roll… Varför känner jag mig skyldig att ha ett svar på framtiden trots att jag inte är det?

Idag efter jobbet kom jag hem vid midnatt. Jag klev in genom dörren och möttes av Sarah och Sarah som stod i dörröppningen till köket. Ena med en dammvippa i  högsta hugg och den andra med en sop. Min första tanke var att de städade, vilket kändes lite off med tanke på att klockan var efter 00:00. Nej de försökte få ner en spindel från taket och hade tydligen försökt med detta i timmar. Nu ska jag inte säga att spindeln var liten för det var den inte.  Jag tittade mig omkring och det låg köksredskap, en skokartong och papper utspridda upp längst trappen. Nog hade jakten pågått ett bra tag. De berättade att de försökt med allt, spraya rengöringsmedel på den, kasta grejer på den, sopa ner den. På några få sekunder hade jag tagit en stol, ett glas och ett papper och släppt ut spindeln ute på altanen. Ibland känns det bra att vara behövd. Speciellt när vad som krävs av mig är så lite.

Jag vill tillbaks till en tid då livet var enklare, problemen kändes mindre och lösningarna lättare. Men det är nog bara nu det känns så. För då var mest troligen lika svårt som nu.

IMG_4655

Telefonkiosk till bibliotek

Igår när jag for till jobbet så bestämde jag mig faktiskt för att stanna på utanför telefonkiosken som blivit ombyggt till ett litet bibliotek. Den står i södra London just utanför Lewisham Collage. Jag har tänkt så länge att jag ska stanna där då bussen kör förbi där varje gång jag ska och jobba. Men igår var det en fin dag så jag kände att det var dax.

Det var en jättefin, solig dag och det var trevligt med en liten detour från vardagen. I detta bibliotek kan du lämna och låna böcker hur du vill. En underbar idé tycker jag och det gjorde min dag lite bättre när jag for mot jobbet med “The Help” i handen. Dessutom så var arbetsdagen lugn så jag kunde läsa boken under mestadels av dagen.

Du kan läsa mer här: TheEveningStandard

 

London… Hej igen.

Med vemod men samtidigt lättnad att allt känns bekant är jag tillbaka i London. Det märks att det är en storstad när gatorna är fulla, butiker öppna till senare än 6pm och när någon skriker på en person som blockerar rulltrappan genom att stå på vänster sida.

Solen sken, någonting som gjorde London fint. Jag gillar London, det är vackert, mycket att göra och många möjligheter. Ändå känner jag mig mer instängd och utan framtid här än hemma i Sverige. Tack till alla underbara som hjälpt mig läka en smula nu när jag varit hem i två veckor.

City View Hotel

Nej det är inte optimalt. 

Hej igen. Long time, no see. Jag vet att jag i princip försvunnit från bloggen. Ska inte ljuga, har haft det rätt jobbigt senaste tiden. Problem med boendet, klassen och allmänna psykiska måendet. Nu är det på väg upp (hoppas jag) men än är det inte så bra som jag hade önskat.

Men jag kommer hem om två dagar och det är nog det bästa som hänt på evigheter. Allt jag velat har varit bort från London, vart som helst men bort. När jag flyttade hit kändes allt toppen, och allt var toppen, i början. Jag träffade så många nya människor, lärde mig så mycket och upplevde London med nya ögon.

Men sedan sjönk det liksom in att jag var fast i ett år, utan socialt stöd i ett helt annat land. Och sedan gick det väl bara nerför antar jag. Tydligen så händer det de flesta första året. Men jag saknar skogen, havet och luften mer än jag trodde. Jag kommer tillbaka, och denna gång är det allt annat än “Skell-hell”.

img_3083-1

Bo i en liten skåpbil?

Jag har på senaste tiden blivit som besatt av riktigt små husbilar, liksom minihus i skåpbilsmodell. Vill bosätta mig i en sådan, resa jorden runt och se världen. Vill ingen resa jorden runt med mig?

Denna idé har fått blivit grubblad på under mina två senaste sömnlösa nätter. För av någon anledning så har John Blund hoppat över mig så just nu har jag huvudvärk och skakar. Försökte sova lite alldeles nyss men det var i princip omöjligt då det enda jag hörde var mina egna hjärtslag som ekade i mitt huvud.

Liksom en sådan här nedan. Xx

18ylwpf22obanjpg

Otacksamma unge

Jag är så jävulskt otacksam och har så ofta svårt att se mina privilegier, min trygga bakgrund och min finansiella stabilitet för tillfället. Min uppväxt har gett mig många öppna dörrar som en bara kan uppskatta om en tänker på vad som kunde ha skett.

Mötte en kvinna idag när jag gick från matbutiken. Hon kom upp till mig, byggd av endast ben och hud och tårar rann nedför hennes kinder. Hennes ansikte var sminkat men det såg ut som om det hade suttit på några dagar, om inte längre, då läppstiftet försvunnit närmast munnen och mascaran hade smetats. Ranglig och ostabil på benen och med skakiga händer berättade hon att hon har ett barn som hon inte kan amma pga att hon själv är undernärd. Hon började gråta igen och berättade hur hon sålde sex igår för att ha råd med mjölkersättning, hur hon hade sugit av en man för endast några penny. Jag kände medlidande med min matkasse i handen och gav henne några pund. När jag hade lämnat henne så kom en man fram till mig och sa hur alla hennes pengar går till droger. För mig spelar det ingen roll vilket som är sant, hennes ord eller mannens, men just nu känner jag mig bara väldigt otacksam.

Jag klagar på att det är dyrt i London, trots att jag för tillfället har ett bostad. Jag klagar på att jag bara har råd att äta bönor och pasta varje dag, trots att jag har mat i magen. Jag klagar på att utbildningen är dyr, trots att jag faktiskt går den av fri vilja. Jag klagar på att jag inte kommer få en karriär efter examen, trots att jag ända kommer ha jobbmöjligheter. Jag klagar på att min framtid är oklar, trots att jag alltid kan komma hem till min familj.

För jag har, om än ingen värme i huset, ett tak över huvudet och mat i kylen och två jobbintervjuer i veckan… Och även om jag inte skulle ha haft pengar så har jag en familj som skulle hjälpa mig finansiellt om det skulle krisa och som jag vet har ett rum för mig om jag skulle vilja komma tillbaka hem igen. Jag har fått växa upp i en stabil familj, jag har en utbildning, jag har ett system som är till för att hjälpa mig hemma i Sverige. Det är få som har det, inte ens alla i Sverige har den turen. Det är privilegier jag har men sällan tänker på… Xx