New Zealand

I know I’ve had the longest break from here. But I think I’m going to update this thing, so called blog, now. Because I did something amazing last month… wait for it… I made a roadtrip around New Zealand! And I took sooo many pictures. At least that’s what it felt like, until I looked through them and realized I didn’t even use half of my 64gb… Whatever.  This might become more of a short novell, But power through it if you want to… at least I’ve warned you.

To start off let’s talk about what I brought with me on this trip. Because I went to France straight afterwards I needed to bring a bit more than I needed for the roadtrip in particular. I didn’t even touch half of the stuff i brought. However I can tell you that I didn’t bring much to start with. My KÅNKEN backpack and a tiny suitcase (carry on size). Just for convenience I’m going to list the things I used and found super necessary.

  • Good shoes for long walks/hikes
  • Birkenstock (it was nice to have slip in shoes, quick and easy)
  • Rain jacket
  • Soft black pants and shirts (promise that black was the most useful colour)
  • Adidas training jacket (took it from mom’s closet and I used it every day)
  • AUX cord (music in the car is always a good plus)
  • Car charger for my phone
  • Deck of cards (good for killing time, electricity was a luxury)
  • Sketch block and pens (good for the same reason as above)
  • Bikini
  • Towel
  • Hygiene products (I didn’t wear make-up but deodorant is a must, trust me)
  • Washing powder (trust me, you will need it)

Let’s begin the story by saying that the first thing you should have is a partner in crime or a skill of entertaining yourself. I had an Amanda and together we rented a campervan for two. And let’s say that we picked the cheapest we found and we’ll leave it at that. It was totally fine and thankfully it held up the whole month.

Photo 05-06-2014 17 28 02

We had a pre-made plan over our route with some extra time to stop for photos and do some sightseeing. But even though we got stuck in Taupo for a couple of days due to rain we somehow ended up with a week left. In hindsight it was kind of nice. It ended up being a week where we planned as we went along. We had the time to drive all the way up to the very north even if it wasn’t in our original plan.

Our journey began in Christchurch. We drove all the way down to Slope point and then up along the west coast. And on the way we visited Milford Sound, Queenstown and met up with a friend in Wanaka. On our way towards Picton (where we were going to take a ferry over to the north island) we drove through Arthurs Pass and went past Abel Tasman, Motueka (WHERE WE SKYDIVED) and Nelson.

On the north island we ended up driving straight up towards Taupo and then Rotoura. We went up to Corromandel and then past Auckland on our way up to Cape Reinga. Our last stop before Auckland (from where we were catching our flights from NZ) was the 90 mile beach.

A good thing I did was to write down all the names of all the stops we did, might come in handy one day or just for my memory. And we cooked our food in the back of the van. The cheapest supermarket was Pak ‘n Save, which was literally our lifesaver. Our very versatile menu consisted of porridge and chickpea stew with couscous. Sometimes we were adventurous and had peanut butter on toast or switched the chickpeas to lentils. Not to say it was bad, in fact not at all.

photo-07-01-2017-03-44-28-kopia.png
We had a tendency to hug plants and trees during this trip…

Other than that we saw a lot of beautiful, breath taking, scenery. Lots of nature, ranging from sandy beaches to rocky mountains. We even managed to fit in a day at the museum. We had sunshine and an awful lot of rain. We got hit by another car from the back and went river rafting twice. We saw glowworms and cuddled with horses. We climbed a mountain and visited Hobbiton. We broke into a closed off beach and went kayaking. And to be fair we did a lot more but I don’t have the energy to write it all down, let alone, put it into words. So to wrap it up I’m gonna show you some photos in no particular order. And my journey continued and off to France I went.

Thanks New Zealand Amanda for an amazing month! ❤

Advertisements

Liktförbannat

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem. Precis som förra gången reser jag en egen väg i ensamhet. Det är faktiskt att föredra. Ensam behöver en inte hålla koll på andra som går långsammare, är mer lätt distraherade eller har sämre lokalsinne.

Resan har varit full av bad och sol. Men jag har även försökt klämma in så mycket kultur jag kunnat. Har bland annat besökt Uluwatu och Thana lot på Bali, vilka båda är hinduistiska tempel. Dessutom har jag varit på Malaysias nationalmuseum och snorklat.

Sista dagen, alltså idag, har jag varit själv. Vilket betyder att jag har fått göra exakt vad jag velat. Så jag har fått äran att besöka nationalmoskén, museet av Islamisk konst, Textil museet och Musik museet. De sista två nämnda museerna var inte alls planerade. Men de råkade ligga efter vägen mot Sultan Abdul Samad Building som jag ville titta på. Sedan så hjälpte det förstås att båda hade fri entré. Lunchen blev inne i Central Market och sedan bar det av mot flygplatsen via lokaltrafiken.

Med mycket sol och värme, på omkring +30, i bagaget så känns det skönt att få komma tillbaka till det lilla landet Sverige. Men just nu har jag en dålig smak i munnen och känner mig lite konstig. Det har gått extremt och oväntat bra att kunna äta vegetariskt och veganskt på denna resa med endast två undantag. Ett av dessa skedde alldeles nyss och bär ansvaret till mitt nuvarande tillstånd. Trots att jag frågade om svampsoppan jag beställde var vegetarisk och fick ett “ja” som svar så kom den liktförbannat ut med skinkbitar i. Eftersom den redan var betalad, tillredd och stod framför mig så låtsades jag att skinkbitarna, som flöt omkring i soppan, inte fanns och åt ändå med ett tappert försök att undvika de största köttbitarna. Jag ansåg att det var bättre för både miljön och djuret som redan dött om jag åt upp soppan än att den slängdes och ännu en portion skulle tillredas…

Även om jag inte uppdaterat er om resan här på bloggen så har jag varit desto flitigare på Instagram @julialidmans. Men nu kan jag inte skriva mer. Så om ni ursäktar mig ska jag ta ett tugummi nu.

Nu är vi i Malaysia

Det var längesedan jag skrev men inte mycket har hänt. Jag har jobbat och jobbat och jobbat lite till. Dessutom har jag pressat in två gymnasiekurser emellan och med nöd och näppe även ett socialt liv. Så jag känner att jag välkomnar en semester. En tid då en inte fylls med skuld över att göra absolut ingenting.

Så vi är nu, efter mycket om och men, framme i Langkawi. Det blev förseningar som fick mig att missa mitt flyg i Singapore. Jag blev skickad till desk efter desk tills jag tillslut kom till någon som kunde hjälpa mig. Men det hjälpte inte att det var långa avstånd mellan deskarna och att golvet var klätt i matta, min största fobi. Heltäckningsmatta. Men vad som är problemet med det kan vi gå in på senare. Förutom det så gick resan relativt smidigt.

Malaysia är precis som jag kom ihåg det. Ståtoaletter med en liten vattenslang på varje toalett. Tryckande värme och doften av avlopp lite här och var. Vi bor på ett hotell som inte skulle skada av lite kärlek men jag klagar inte. Det finns AC och frukosten är god så jag ger det tummarna upp. Idag har det till och med regnat lite lätt.

Imorgon är det julafton och hotellet är i full gång med att fylla hela hotellet i blinkande julgransljus i regnbågens alla färger och även snö i form av stoppningen från gamla kuddar. Det är ju inte slut på fantasi här i alla fall.

img_4005

Livets läxa…

Jag skulle nog inte säga att jag varit naiv, bara trott på människor i allmänhet. Först nu inser jag att jag känt mig trygg med mitt umgänge. Men jag har nu inset att människor är elaka. Skitsnack och baktal är ingenting som lämnar dig när du tagit studenten. Nej, tvärt om. Det blir värre. Jag har fått min beskärda del av spridda lögner och fega, barnsliga kontakter och jag har inte ens nått tjugo.

Det som ni kanske inte insett är att om ni talar om någon utan att ha talat med personen i fråga först för att  få hela bilden så sprider ni rykten.

Jag trodde att alla hade lärt sig hur en beter sig mot andra när en hade lämnat tonåren. Men det visar sig vara långt från sanningen. Få är mogna, även om de är flera år äldre. Jag trodde att det var en allmän regel att inte döma gemensamma bekantskaper från andras anekdoter utan göra en klar bild för dig själv och att om någonting verkar galet så pratar en med personen i fråga i första hand. För det värsta som finns är när du får reda på att en cirkel av rykten har gått runt dig. Att känna spänningarna i luften utan, veta att folk tittar och viskar men aldrig direkt till dig, knyter knutar i magen. När du känner att du inte kan lite på någon, när vuxenlivet känns ensamt, ogästvänligt, en plats där fult spel är tillåtet, då vill jag inte vara med längre. Jag skrev aldrig på ett kontrakt som sa att det skulle bli såhär, eller att livet skulle bli mer som en realityserie där drama bara är förnamnet. Nej, jag vill hellre vara fem då mitt störta problem var att kakorna var på en hylla utom räckhåll. Men nu är det för sent, livet rullar framåt och allt jag kan hoppas på är att folk växer upp i takt med livet… Dock så har jag slutat hoppas på ärlighet i människor.

En ynka spindel och kluvenheten

Jag trivs i London igen. Trivs inte på utbildningen och det tar emot att fara dit varje dag. Jag vet att jag har haft tur, kommit in på en musikalutbildning i London som har fler som gör auditions än de har platser. En språngbräda in i yrket. Men är det detta jag vill göra? Hur ska jag kunna veta det? Vilket gör att jag inte tar tillvara på utbildningen. Trots det så skrämmer inte tanken på att jag kastar bort pengar mig. För just nu spelar det inte så stor roll… Varför känner jag mig skyldig att ha ett svar på framtiden trots att jag inte är det?

Idag efter jobbet kom jag hem vid midnatt. Jag klev in genom dörren och möttes av Sarah och Sarah som stod i dörröppningen till köket. Ena med en dammvippa i  högsta hugg och den andra med en sop. Min första tanke var att de städade, vilket kändes lite off med tanke på att klockan var efter 00:00. Nej de försökte få ner en spindel från taket och hade tydligen försökt med detta i timmar. Nu ska jag inte säga att spindeln var liten för det var den inte.  Jag tittade mig omkring och det låg köksredskap, en skokartong och papper utspridda upp längst trappen. Nog hade jakten pågått ett bra tag. De berättade att de försökt med allt, spraya rengöringsmedel på den, kasta grejer på den, sopa ner den. På några få sekunder hade jag tagit en stol, ett glas och ett papper och släppt ut spindeln ute på altanen. Ibland känns det bra att vara behövd. Speciellt när vad som krävs av mig är så lite.

Jag vill tillbaks till en tid då livet var enklare, problemen kändes mindre och lösningarna lättare. Men det är nog bara nu det känns så. För då var mest troligen lika svårt som nu.

IMG_4655

Telefonkiosk till bibliotek

Igår när jag for till jobbet så bestämde jag mig faktiskt för att stanna på utanför telefonkiosken som blivit ombyggt till ett litet bibliotek. Den står i södra London just utanför Lewisham Collage. Jag har tänkt så länge att jag ska stanna där då bussen kör förbi där varje gång jag ska och jobba. Men igår var det en fin dag så jag kände att det var dax.

Det var en jättefin, solig dag och det var trevligt med en liten detour från vardagen. I detta bibliotek kan du lämna och låna böcker hur du vill. En underbar idé tycker jag och det gjorde min dag lite bättre när jag for mot jobbet med “The Help” i handen. Dessutom så var arbetsdagen lugn så jag kunde läsa boken under mestadels av dagen.

Du kan läsa mer här: TheEveningStandard

 

London… Hej igen.

Med vemod men samtidigt lättnad att allt känns bekant är jag tillbaka i London. Det märks att det är en storstad när gatorna är fulla, butiker öppna till senare än 6pm och när någon skriker på en person som blockerar rulltrappan genom att stå på vänster sida.

Solen sken, någonting som gjorde London fint. Jag gillar London, det är vackert, mycket att göra och många möjligheter. Ändå känner jag mig mer instängd och utan framtid här än hemma i Sverige. Tack till alla underbara som hjälpt mig läka en smula nu när jag varit hem i två veckor.

City View Hotel