“Jag kommer följa dig tills du dör”

Så sant.

Vardagsrasismen

Denna text kommer bli delvis personligt och jag kommer tala om något jag inte ens vet om mina föräldrar har full koll på att det skett.

När jag var 19 träffade jag en man på en buss, vi småpratade lite under resan (ca 15 minuter innan jag hoppade av), bara sånt där litet kallprat, om vädret, universitetet jag just börjat på. Inget personligt alls. När jag gick av sa han hejdå, och la till “vi kanske ses”. “Ja, hejdå” svarade jag. Ungefär 4 veckor senare får jag ett sms: “Hej, du kanske kommer ihåg mig, vi träffades på bussen för ett tag sedan, har du lust att ses?Jag står utanför din lägenhet nu”. Var lyckligtvis inte hemma denna gång utan hos min pojkvän. Skrev tillbaka att jag inte ville ses, att jag tyckte det var obehagligt att han var vid mitt hem och att han skulle gå. Detta var inledningen…

View original post 1,079 more words

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s